STÄNDIGA RESOR GER HONOM MÅNGA LIV
Författaren Cees Nooteboom fascineras av tid, historia och människor med extrema öden
Av ALBERT EHRNROOTH AMSTERDAM (SvD)
Var snäll och nämn inte i din artikel det där om att jag är nobelpriskandidat, vädjar Cees Nooteboom till mig. Jag är god vän med Hugo Claus och jag har sett vilken hysteri de här nobelprisspekulationerna kan leda till och det hjälper ju ingen.
Men faktum är att den holländske författaren Cees Nooteboom sedan ett antal år alltid nämns när det spekuleras om nobelpriskandidater. I Sverige är han fortfarande relativt okänd trots att hans korta roman Följande historia nyligen över lag berömdes av kritikerna. Tidigare mottogs romanen med stor entusiasm i de tyska, franska och engelska medierna och förra året vann den det europeiska Aristeion-priset för litteratur.
En liten bok till skänks
När boken först kom ut i Holland kunde man få den helt gratis. Köper man under den årliga bokveckan böcker till ett värde av 90 kronor, får man en liten bok till skänks. Gratisexemplaret är mycket eftertraktat då varje år en renommerad holländsk författare ombeds att speciellt för detta tillfälle skriva någonting. Cees Nooteboom ansvarade 1991 för ”bonusboken”. Resultatet blev Följande historia som i mars kom ut i svensk översättning. Tidigare har Ritualer och I de nederländska bergen givits ut på svenska.
Förra året var Nooteboom en av de stora stjärnorna på bokmässan i Frankfurt. Genombrottet utomlands skedde tack vare den tyske litterärenestorn Marcel Reich-Ranicki, som i sitt TV-program uppmanade tittarna att läsa Följande historia.
“Jag har ofta råkat befinna mig på rätt ställe när det sker historiska händelser”
Nooteboom har sedan dess nästan oavbrutet förekommit på de tyskspråkiga bästsäljarlistorna; först med Berlijnse notities (Anteckningar från Berlin, 1990) förljd av Följande historia och nu sedan sju månader Ritualer. Som ett resultat av Nootebooms framgångar har tyskarna även börjat visa ett stort intresse för andra holländska författare och i Nederländarna talar man om ¨Notteboomeffekten¨.
Jag träffar Nooteboom i hans typiska (historiska) amsterdamska (rad-)hus, som ligger på en sidogata till en känd ¨gracht¨(kanal). Det är en av tre mer eller mindre pemanenta bostäder han har till sitt förfogande. Med Amsterdam som bas alternerar han mellan Berlin och den spanska ön Minorca, där han skriver alla sina romaner. Den enda reguljära faktorn i hans liv tycks vara detta ständiga flyttande.
Jag var i Budapest 1956, Paris 1968, i Persien just innan shahen störtades och i Berlin när muren föll. Det anses ibland vara en merit att finnas på platser där det sker politiska förändringar, men min merit består egentligen av att jag ständigt rör på mig. Om man alltid befinner sig på nya ställen, är chansen större att man hamnar någonstans där det händer någonting. Den chansen är mycket liten i Holland, för här händer det aldrig någonting. Jag har faktiskt en känsla av att jag fungerar bättre som författare när jag inte är här.
Berlin ett motvilligt val
Nooteboom tycker att man i Holland alltid stöter på samma människor – han har fått utstå hård kritik i de litterära kretsarna och han känner sig som en utomstående. Men han påpekar att när han 1989 accepterade ett stipendium att under ett år verka i Berlin var det ändå ett litet motvilligt val:
– Först under min vistelse i Berlin började Tyskland fascinera mig och det var för mig en positiv överraskning. Direkt efter kriget vände holländarna tyskarna ryggen och man föredrog att inte åka till grannlandet. Man for söderut och jag hade alltid en, vad jag kallar suspekt, förkärlek och längtan efter södern.
Under sin stipendiatperiod från februari 1989 till juli 1990, journalförde och publicerade han sina upplevelser och de politiska förändringarna i Berlin började även tyskarna visa intresse för hans, i deras ögon, opartiska iakttagelser. I Berlijnse notities observerar han i ett tidigt skede hur nationalismen och rasismen blossar upp. Han bilar omkring och pejlar stämningen från eufori till besvikelse i resten av landet, gör historiska jämförelser, engagerar sig i återföreningens problematik, men behåller betraktarens avstånd.
Hade inga idéer
- När stipendiet var slut stannade jag kvar i Tyskland och i princip tillbringar jag nu mera tid i Berlin än i Amsterdam och Spanien.
Efter att Berlijnse notities avslutats fanns det inte mycket tid kvar att skriva Följande historia som var beställd till den holländska bokveckan.
– Då fick jag en känsla av panik. Jag hade inga idéer. Jag hade beslutat mig för att åka till Minorca för att skaka av alla intryck från Berlin. Jag ha-de allt möjligt material med mig om resor; ett antal konstiga reseskildringar, för det mesta antikvariska engelska böcker om resor i Indien, färder genom öknen och annat trams. Men när jag anlände till ön fick jag plötsligt ett infall: jag åker till Lissabon.Han kan inte förklara hur den idén uppstod, men den gav i alla fall resultat.
– I drygt en vecka gjorde jag ingenting annat än att gå omkring i stan och skriva upp allt jag såg. Hotellet jag bodde på har blivit hotellet i boken. Och den lilla byggnaden med den jättestora klockan existerar på riktigt och spelar en central roll i romanen.
Passagen med den jättelika klockan avslöjar också att hans tankar alltid är upptagna av tid och historia. Han drar fortfarande en suck av lättnad över att Följande historia hann bli färdig i tid.
I början av Följande historia vaknar historiens berättare, latinläraren Herman Mussert, upp i ett hotellrum i Lissabon efter att ha gått till sängs i sin lägenhet i Amsterdam. Tjugo år tidigare har han i detta hotellrum haft ett kort och häftigt förhållande med sin kollega, biologilärarinnan Maria Zeinstra. Maria återvänder till sin make och Mussert avskedas. Mussert börjar skriva, visserligen populära, men själlösa resehandböcker.
Efter Maria Zeinstra förmår han inte älska någon annan, och han tycks tro att hans dagliga umgänge med den klassiska litteraturen på något sätt kan höja honom över de dödliga. “Men”, skriver Nooteboom, “gudar kan förvandla sig själva, människor kan bara förvandlas”. När Mussert går ombord på ett fartyg i Lissabon visar det sig att han har begett sig på sin sista färd, och nu befinner sig någonstans mellan liv och död. På båten berättar han sin historia för en kvinna – Döden.
Kan man tolka Följande historia som en återblick i döds- ögonblicket, under den sista minuten av vårt liv?
– Det finns ju en uppfattning att du ser hela ditt liv det ögonblicket du dör – hela livet i en blixt. Det är en perfekt utgångspunkt. Mussert dör i en hjärtattack och i den här sista sekunden utspelar sig hela bokens historia. På jorden upptar varje människa fysiskt sett bara ett mycket litet utrymme, men mäter man det i tid är det ett gigantiskt utrymme. Men vem kan mäta det? Vi kan ju till exempel leva oss fullständigt in i någonting som hände för 4000 år sedan. Dödsögonblicket, den där sista sekunden, kanske är det just evigheten? Ingen vet hur lång den sekunden är kanske den tar en evighet i sig. Och Mussert kommer ombord på fartyget till en insikt: att han hela sitt liv har älskat fel kvinna!
Tror ni på ett liv efter döden?
– Jag hittade ett väldigt pregnant citat av Ernst Jünger där han säger att just före vad han kallar” die Zeitmauer” och just efter, kommer det att hända de mest spännande saker. Med andra ord, precis innan och precis efter det att du dör. Personligen tror jag faktiskt inte på det, men som arbetsmate- rial finns det här mycket att bolla med.
Gick i klosterskola
Följande historia är mycket representativ för Nootebooms verk. Typiskt är det cykliska mönstret, fallenheten för tid och historia och en stor förtro- genhet med antikens klassiska litteratur. Jag gick i klosterskola och blev uppfostrad av munkar; först hos franciskanerna och sedan hos augustinerna. Då lär man sig den klassiska litteraturen innan man lär sig att gå.
Högtidligt deklamerar han öppningsraderna från Ovidius Metamorfoser att det ligger en präktig hol- ländsk nyutgåva av verket på – Musserts käpphäst – och medan han gör det upptäcker jag att det ligger en präktig holländsk nyutgåva av verket på soffbordet som praktiskt taget bågnar av högen med klassisk litteratur.
Kloster och munkar är ock så ett ständigt återkommande tema i hans berättelser och reseskildringar. Han avslöjar att han ett tag övervägde att bli munk.
– Det behovet har jag inte längre, men jag har nog en känsla för tradition och är fascinerad av historia och religion, och även människor med extrema liv. Folk som går i kloster väljer ju ett ganska extremt liv, och de är beredda att offra mycket för det.
Nooteboom var bara 22 år vid debuten med den lyriska bildningsromanen Philip en anderen (Philip och de andra). Inspiration till boken fick han när han liftade genom Europa och bla hamnade i Sverige. Därpå följde dikter, noveller, en teaterpjäs och sedan en komplicerad och mörk roman De ridder is gestorven (Riddaren har avlidit, 1963). Nooteboom förklarar att den boken tillkom med så stor vånda att han efter det inte förmådde skriva en roman på 17 år.
– Jag började ifrågasätta vad man egentligen gör med böcker i det dagliga livet, kan böcker verkligen ha en betydelse?
Underfundig novell
Hans djupdykning i författarskapets betydelse resulterade först mycket senare i en, för ett så tungt tema, förvånansvärt lättläst och under- fundig novell, Een lied van schijn en wezen (En sång om sken och verklighet, 1981). Under tiden han inte skrev romaner publicerade Nooteboom politiska reseskildringar, och det journalistiska hantverket bidrog till att skapa hans avskalade men ändå förtätade berättarkonst.
Enda utvägen
Nootebooms återkomst i romanform blev Ritualer (1980). I den skildrar han hur luften gick ur den nederländska kalvinismen och katolicismen på sextiotalet. I detta sekulariserade samhälle – utan ritualer – förefaller självmord vara enda utvägen. Den västerländska andefattigdomen och bristen på andliga ritualer ställs i stark kontrast till den japanska teceremonins inre renande verkan. Teceremo- nin kräver en total självuppoffring och sökandet efter absoluta värden når sin klimax i form av en vacker och samtidigt skrämmande ritual.
Hans stora intresse för Japan framträder också i novellen Mokusei! (1982), en passionerad kärlekshistoria i Japan mellan en holländsk fotograf och hans japanska modell.
Är den japanska kulturen inte för exotisk, så att vi bara kan observera men inte fullt ut förstå den?
– Den japanske författaren Kawabata är en av mina stora hjältar och jag tycker inte att karaktärerna i hans böcker där så annorlunda att jag inte kan förstå dem. Det finns ändå alltid väsentliga aspekter som är samma i deras och vår kultur – döden till exempel är alltid densama.
Kommer till bokmässan
I oktober är han inbjuden till bokmässan i Göteborg och han hoppas att förlaget nu skall översätta hans senaste bok med samlade reseberättelser från Spanien, De omweg naar Santiago (Omvägen till Santiago, 1993).
Precis som Följande historia har intervjun ett cykliskt förlopp och vi återkommer till förändringar i tid och rum.
– Det kan vara att det i resandet finns ett mönster, en undermedveten mekanism som ger mig flera liv (han skrattar högt). Jag är glad att jag har ett liv i Berlin. Och på sommaren är jag på Minorca och det är ett annat liv, med andra människor som jag vid det här laget har känt i många år.
– Jag är t.ex alltid lika förvånad att se mina grannar. De lämnar aldrig ön. Jag brukar alltid tänka att de har bara ett liv och i och för sig har jag också bara ett liv – men eftersom jag ständigt flyttar verkar det som om jag skulle ha flera liv
ALBERT EHRNROOTH