Den karismatiske maestrons dubbelliv
Bradley Coopers film Maestro porträtterar dirigenten Leonard Bernsteins promiskuösa dubbelliv som engagerad familjefar med många unga älskare.
Matt Bomer som David Oppenheim och Bradley Cooper som Leonard Bernstein i filmen Maestro. FOTO: COURTESY OF NETFLIX
Den Oscartippade filmen Maestro om Leonard Bernsteins privat- och familjeliv har inte visats på finländska biografer, men är nu tillgänglig på Netflix. Bradley Cooper som regisserade, skrev manuset och spelade huvudrollen i filmen har både rosats och sågats. Den hårdaste kritiken fick Cooper utstå för att han bar en näsprotes för att gestalta Bernstein. Därmed anknöt han till den stereotypiska antisemitiska propagandan som framställer judar med stora näsor, påstod hans belackare.
”Judenäsan” stör inte mig och Coopers gestaltning av den intensiva, konfronterande, karismatiske, självironiske och självupptagne dirigenten och compositören känns öppenhjärtig. Som det viktigaste källmaterialet för sitt manus använder Cooper äldsta dottern Jamie Bernsteins uppriktiga bok Famous
father girl: a memoir of growing up Bernstein.
Leonard Bernstein (1918–1990) var ett musikaliskt universalgeni. Tonsättaren Igor Stravinsky kallade honom för ”ett musikaliskt varuhus” och pianisten Arthur Rubinstein ansåg att maestron var den störste pianisten bland dirigenter, den störste dirigenten bland kompositörer och den störste kompositören
bland pianister. I filmen framgår det dock inte att Lenny, som han kallades av vännerna, var en briljant pedagog som i sina engagerande och lärorika tv-program lärde en hel generation amerikanska barn, och även deras föräldrar, att uppskatta klassisk musik.
Lenny levde ett promiskuöst dubbelliv; han hade enligt egen utsago legat med några kvinnor men i grund och botten var han gay. När han 1946 träffade den chilenska skådespelaren Felicia Maria Cohn Montealegre (Carey Mulligan), som blev stormförtjust i honom, dolde han inte sina sexuella preferenser för henne.
Men i Maestro ser vi att det slår gnistor om det inte helt kompatibla paret och Felicia skrev i ett brev: ”Jag är villig att acceptera dig som du är, utan att bli martyr eller offra mig själv på L.B.-altaret”. Det tog fem år för Felicia att övertala Lenny att gifta sig och märkligt nog producerade äktenskapet tre barn.
Filmen ger en bild av Lenny som en lekfull och engagerad familjefar, men efter att karriären tog fart i slutet av femtiotalet var han sällan hemma.
Det lyckliga familjelivet till trots fortsatte han att regelbundet ragga upp unga män, som ofta introducerades för honom av hans ökända manager Harry Kraut.
Barnen var helt omedvetna om hans sexuella läggning, men Jamie började som ung vuxen höra rykten om sin fars sexuella utsvävningar. Vi ser i filmen Felicia hindra Lenny från att berätta sanningen och Cooper får Bernsteins slippriga bortförklaringar i samtalet med Jamie att framstå som helt trovärdiga.
Felicia tröttnade till slut på sin makes respektlösa affärer med unga män mitt framför näsan på henne. Lenny flyttade i stället in med en pojkvän. Men när Felicia blev dödssjuk i cancer återvände han för att ta hand om henne. I dödsögonblicket blir vi som filmåskådare manipulerade att tycka mera synd om Lenny än om den evigt lidande Felicia. Hennes död påverkade honom djupt och under sina återstående tolv år nådde han sällan samma musikaliska höjder som under Felicias livstid. Vi ser honom leva dålighetsliv (alkohol och droger) och Cooper härmar perfekt hans kraxiga nikotiniserade whiskeyröst.
Sminkförvandlingen från ”Lenny, den sköne Adonis” till den fårade och gubbige maestron är också mirakulös.
Musiken hamnar som tur är inte helt i skymundan. Bernstein var inte bara en av det förra seklets viktigaste amerikanska tonsättare och dirigenter, han var även den första amerikanskfödde musikchefen för en ansedd amerikansk symfoniorkester.
Filmens musikaliska höjdpunkt är Mahlers symfoni nr 2, den så kallade Uppståndelsesymfonin. Scenen med Londonsymfonikerna filmades i den magnifika katedralen i Ely – precis som originalkonserten. Bradley Cooper tränade i sex år för att kunna dirigera den sex minuter långa sekvensen live med Bernsteins dynamiska stil. Coopers svettiga och uttrycksfulla miner speglar dramatiken och hans höga halsbrytande språng betonar symfonins befriande budskap: Jag kommer att dö, för att leva!
Trots starka rollprestationer från alla inblandade är Maestro knappast ett mästerverk, men Bernstein engagerande personlighet och musik garanterar en upplyftande filmupplevelse.