70 000 små finländska öden
Ann Nehlin skriver om
splittrade familjer, citerar ångerfulla mammor, tårfyllda avsked och barn som känner sig övergivna hos sina svenska fosterfamiljer. Vi kan fortfarande lära oss av misstagen som begicks när barn för 80 år sedan förväntades anpassa sig alltför snabbt till en främmande miljö.
FACKLITTERATUR
De finska krigsbarnen – Ett nordiskt familjedrama
Ann Nehlin
Natur & Kultur, 183 sidor
Krigsbarn som evakuerats till Sverige återvänder hem till Finland 16 augusti 1945. Vy från järnvägsstationen i Uleåborg. FOTO: MUSEIVERKET
Det finns ett stort antal böcker som handlar om de drygt 70 000 finska krigsbarn som under andra världskriget evakuerades till Sverige. Sedan 1970-talet har en strid ström av självbiografier, romaner och barnböcker i vårt land berättat om det välmenande svenska initiativet som har kallats för världens största barnförflyttning. Finländska forskare har ägnat avhandlingar och större vetenskapliga undersökningar åt ämnet, men i Sverige har forskningen inte varit ärskilt omfattande. Ann Nehlins bok är den första studie i sitt slag och ett viktigt tillägg.
Ann Nehlin är en svensk historiker som inriktar sig på forskning om omhändertagande av barn under krigsförhållanden. Riksarkiven i Sverige och Finland har givit henne tillgång till tusentals tidigare opublicerade brev som skickades mellan finska mödrar och svenska fostermödrar. Redan bara därför är De finska krigsbarnen. Ett nordiskt familjedrama en viktig bok.
Ann Nehlin skriver om splittrade familjer, citerar ångerfulla och djupt bekymrade mammor, tårfyllda avsked och barn som känner sig övergivna, förvirrade och utlämnade hos sina svenska fosterfamiljer. Brevens ofta hjärtskärande innehåll utgör huvuddelen av denna relativt tunna bok. Få brev i arkiven är skrivna av krigsbarnen själva, eftersom de för det mesta ännu inte var skrivkunniga när de kom till Sverige. Dessutom uppmuntrades brevväxling mellan den biologiska modern och barnet varken av svenska ombud eller fosterföräldrar.
Vill man läsa hur de finska barnen upplevde vistelsen i Sverige och priset många fick betala för att de skildes från sina familjer, finns det ett stort urval av andra studier och memoarer som utförligt behandlar den psykologiska aspekten.
Uppskattningsvis 15 000, i allmänhet lite mer privilegierade, barn skickades till Sverige genom privata arrangemang och bland dem fanns min mor. Hon fick bo på landet hos två olika välsituerade familjer som var vänner till familjen. Jag tror inte att hon tog alltför stor skada av den påtvingade exilen.
De allra yngsta glömde ganska snabbt sina biologiska föräldrar och även sitt modersmål. De psykosociala konsekvenserna av alla uppbrotten togs sällan i beaktande och det berodde delvis på att kunskaperna saknades. Medan kriget pågick vågade ingen öppet kritisera transporterna, då all kritik i Finland var förbjuden.
Familjer skulle hålla ihop
Den första transporten av krigsbarn till Sverige skedde den 15 december 1939, drygt två veckor efter vinterkrigets utbrott. Sveriges utrikesminister Rikard Sandler ville bistå Finland militärt, men regeringen vägrade och han tvingades avgå. Han hustru Maja fann däremot genklang när hon tog initiativet att erbjuda finländska barn en tillfällig bostad i Sverige.
Den svenska riksdagen reagerade entusiastiskt och regeringen tog på sig ansvaret för transporterna. I Finland förhöll man sig till en början avvisande till förslaget; det ansågs att familjer skulle hålla ihop och evakuering var lika med en befolkningsmässig åderlåtning. Men när de ryska bombanfallen började kräva allt fler civila offer och Mannerheim dessutom understödde evakueringen, mjuknade den finska regeringens uppfattning. Närmare 10 000 krigsbarn
överfördes under vinterkriget till Sverige. Merparten av barnen återvände hem efter Moskvafreden i mars 1940, men mer än 900 barn stannade kvar hos fosterfamiljer.
Den övervägande delen av krigsbarnen härstammade dock från finsktalande arbetarhem och var under tio år. När de blev skolpliktiga tvingades de återvända. Man prioriterade barn som antigen hade upplevt ryssarnas traumatiska bombningar, tvingats fly från Karelen, kom från fattiga förhållanden eller vars fäder hade stupat. Många av barnens pappor låg vid fronten. Barnen förväntades klara av att separeras från sina mödrar och resten av familjen, anpassa sig till (ofta flera) byten av miljö och till råga på allt lära sig ett nytt språk för att kunna kommunicera med sina fosterföräldrar. Finska barn hade sisu, hette det i svenska dagspressen.
Våren 1941 försämrades tillgången på näringsrika livsmedel i Finland och barn i fattiga familjer drabbades i stort antal av smittosamma sjukdomar. Barnadödligheten var nu fyra gånger så stor som i Sverige. Kommittén för finska sommarbarn gav finländska barn en möjlighet att tillbringa sommaren hos en svensk familj för att ”äta upp sig”.
När fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 var 2 000 barn redan i Sverige. Svenskarna erbjöd på nytt hjälp med överflyttningar, men finska regeringen föredrog att svenskarna engagerade sig militärt. Tack vare socialminister Karl August Fagerholms skickliga förhandlingsförmåga återupptogs
överflyttningen av krigsbarn hösten 1941.
Svenska fosterfamiljer kunde via talonger i tidningar framföra vilken typ av barn de önskade. Tyvärr fanns det inte ett överflöd av söta, snälla, blonda och blåögda flickor. Ann Nehlin citerar fosterföräldrar som klagar att de har fått ”fel barn” och kräver att kommittén för Finlands barn tar tillbaka det ”underliga” barnet och skickar ”rätt barn” i stället. Somliga barn ansågs vara otacksamma eller de beskylldes för att vara lata, likgiltiga eller slöa för
att de inte lärde sig svenska tillräckligt snabbt. Dessa ”problembarn” kunde t.o.m. kallas för imbecilla eller efterblivna. Lokala ombud (som ju också var frivilliga) fick i uppdrag att försöka placera dem i en annan familj. Men det var inte ovanligt att de i stället hamnade på uppfostringanstalt eller på en
psykiatrisk avdelning, något som absolut inte fick komma för den biologiska moderns kännedom.
Korrespondens som upphörde
Ann Nehlin konstaterar att brevväxlingen med fostermodern för många biologiska mödrar var ett slags ventil. Ibland växte det t.o.m fram ett systerskap. Riina (alla namn är fingerade) var gravid och tvingades fly när vinterkiget bröt ut. Hennes man stupade och Riina tog ett restaurangjobb för att kunna försörja det nyfödda barnet. När Tino lärde sig att gå blev det omöjligt att ensam sköta krabaten. Tillsammans med sin bror Hannis beslöt Riina att skicka Tino till Sverige, där han ganska snabbt trivdes. Riina var, som så många andra mödrar, orolig att barnet skulle glömma sin mor och hon brevväxlade flitigt med ”sin svenska syster”. Det uppstod en nära vänskap, men Riina lät bli att nämna sin dåliga hälsa. Hon dog i tuberkulos vårvintern 1943 och brodern, som var inkallad, tog över korrespondensen. Men fler uppgifter finns det inte i arkivet och vi får inte veta om Tino återvände till Finland eller om Hannis överlevde kriget.
Det frustrerande är att alla brev som citeras är tillståndsbelagda och därför förblir det t.ex. sekrede och sällan får man en uppfattning om hur det gick för dem efter att de återvände hem, eftersom korrespondensen då upphörde.
Även om biologiska mödrar för det mesta uttryckte sin tacksamhet för all den genuina kärlek som de flesta fosterfamiljer visade deras barn, kunde de samtidigt bli väldigt oroliga för att aldrig få sina barn tillbaka. Somliga oroade sig för att deras barn hjärntvättades. Helt obefogad var den ängslan inte.
Naturligt nog uppstod det i många fall ömsesidiga känslomässiga band mellan fosterföräldrar och barn. Hjälpkommittén fick klara av en lång rad tvister mellan finska föräldrar och svenska fosterföräldrar som ville adoptera barnen. Finland krävde de första åren efter kriget att alla barn skulle återvända hem. Känslomässiga skäl eller argument att barnet av hälsoskäl inte kunde företa den långa tillbakaresan, eller att miljön i det finska hemmet var alltför fattig godkändes inte. Befolkningspolitiken prioriterades framför barnets bästa.
Det var inte lätt för många av de försvenskade krigsbarnen att återanpassa sig till sina biologiska familjer, inte minst för att de hade tappat sitt modersmål och förhållandena hemma var så mycket torftigare än i Sverige. I intervjuer och memoarer har flera krigsbarn långt senare berättat att de aldrig lyckades skapa en nära relation till sin biologiska mamma.
År 1949 hade den finska statens attityd mjuknat och man accepterade att ett stort antal finska föräldrar inte ville ha tillbaka sina barn. Man har uppskattat att mer än 6 000 finländska krigsbarn fick stanna kvar hos sina svenska fosterföräldrar. Vi ska inte glömma att för många krigsbarn (majoriteten?) blev tiden hos fosterföräldrarna ett mycket positivt minne som kanske t.o.m. räddade deras barndom.
Barn fortsätter anlända
Ann Nehlin har delat upp boken i nio, lite för korta kapitel. Hon hade gärna fått citera längre avsnitt ur fler brev. Det måste ofta ha känts överväldigande att läsa igenom (flera tusentals) brev med ett så personligt och känslomässigt innehåll. Som tur grottar Nehlin inte ner sig i alla politiska komplikationer som uppstod i samband med barnevakueringarna.
Naturligtvis är det befogat att i efterhand ifrågasätta placeringen av krigsbarn i Sverige, långt borta från den egna familjen. Barn som ensamma befinner sig på flykt från krigshärjade och ekonomiskt utsatta områden fortsätter att anlända till Europa. Det har sedan andra världskriget skett förbättringar i
omhändertagande av krigsbarn, men efter att ha läst Ann Nehlins bok inser jag att vi fortfarande kan lära oss mycket av misstagen som begicks när barn för 80 år sedan förväntades anpassa sig alltför snabbt till en helt främmande miljö.
Albert Ehrnrooth
