Bruckner 200
Markus Poschner
Detta inslag beställdes av Musikrevyn, Sveriges Radio P2
mp3 – 15:07
I programmet medverkar Markus Poschner, chefsdirigent för Bruckner Orchester Linz. Jag besöker även det magnifika Augustinerklostret Sankt Florian där Bruckner gick i klosterskolan och senare var anställd som organist och lärare.
Åsikterna går isär om Anton Bruckners symfonier. På engelska heter det att Bruckners musik är som Marmite, det starkt jästdoftande och mycket salta engelska smörgåspålägget som marknadsförs med sloganen “Älska det eller hata det”.
Symfoniorkestrar världen över började redan under våren fira 200-årsjubileet av Bruckners födelse, men i Malmö, Göteborg och Stockholm fortsätter man denna säsong att programmera ett antal av Bruckners “symfoniska kungsboar” (som Brahms kallade hans instrumentala verk).
Bruckner har i Norden från första början haft trogna beundrare och följeslagare som Stenhammar och Sibelius. Herbert Blomstedt fortsätter att dra en lans för Bruckner.
Bruckner var en märklig herre och faktiskt ganska “weird”. Anton Bruckner (1824–1896) skrev i sitt testamente att han ville vara en “Leiche erster Klasse” – ett förstklassigt lik. Han vistades på kyrkogårdar och bevittnade avrättningar. Det ryktades att han hade kysst kranierna av två av sina favoritkompositörer: Beethoven och Schubert. Han bad att få se kejsare Maximilian av Mexikos lik efter att denne efter avrättningen hade transporterats hem till Wien. Utöver sin makabra besatthet led Bruckner även av tvångssyndrom som orsakade tvångshandlingar – han kunde stanna upp för att räkna löven på träd, tegelstenar på hus eller paljetterna på sin systers klänning. Verkligt oroväckande var hans frierier till tonårsflickor – det sista frieriet när han var 56 år gammal.
Bruckner var djupt troende katolik, bad flera gånger dagligen och kunde plötsligt avbryta sina föreläsningar för att be en bön. Bruckners kosmos har som hörnstenar folkmusik och kyrkomusik, och i många symfonier lyckas han helt naturligt förena dessa kontrasterande poler.
Bruckner var en utmärkt organist, men tvivlade på sin förmåga att komponera symfonisk musik (han tycks inte ha haft problem med att skriva sakral musik). Han var en senblommare när det gäller symfoniska verk och komponerade sin första riktiga symfoni som 39 åring. Hans självtvivel förvärrades av att den inflytelserika kritikern Eduard Hanslick nästan alltid skrev nedsättande om symfonierna. Fullt hemmastadd blev Bruckner aldrig i Wien, och Wienerfilharmonikerna började först på 1880-talet framföra hans verk.
Bruckner förkortade, korrigerade och omarbetade alla sina symfonier, med undantag av den sjätte och sjunde symfonin, i vissa fall i flera omgångar. Det så kallade “Bruckner-problemet” är att han inte redogjorde för vilken utgåva som skulle betraktas som den bästa eller slutgiltiga versionen.
