Kultur
Är jag svensk eller finne?
Femton tusen utav sjuttio tusen krigsbarn blev kvar i Sverige. Såren är svårläkta, liksom även skammen.
FACKLITTERATUR
Ett hav emellan. De finska krigens barn berättar
Susanna Alakoski (idé) Ingrid Sjökvist (red.)
Ordfront, 235 sidor
Varje krig är ett krig mot barn. De finländska krigsbarnen drabbades av ett dubbelt trauma: först ryssarnas hänsynslösa bombningar av civila och därefter upplevelsen att slitas bort ifrån sin familj och sin hemmiljö för att transporteras till ett främmande land.
Men var det helt fel att evakuera krigsbarn till Sverige, Danmark och Norge under andra världskriget ? I efterhand kan det verka som barnförflyttningen var ett gigantiskt socialt experimentet som slog slint, åtminstone i många fall. Men det omdömet känns inte rättvist mot tusentals välmenande svenska fosterfamiljer som under långa perioder tog väl hand om finska barn som, när de anlände, var undernärda, sjukliga och livrädda. När de åkte hem var de flesta, åtminstone fysiskt, välmående.
Mörkt kapitel som inte ska tystas
I Susanna Alakoskis och Ingrid Sjökvists antologi Ett hav emellan, de finska krigens barn berättar medverkar ett 50-tal finska krigsbarn och deras närmaste släktingar. Det finns redan många böcker om världshistoriens största barnförflyttning och även vetenskapliga studier om hur krigsbarnens familjer påverkades av alla uppbrott och återföreningar. Men denna bok känns ändå värdefull för att Alakoski och Sjökvist främst fokuserar på krigsbarn som blev kvar i Sverige.
Upplägget ger i vissa avseenden en skev bild eftersom de flesta av de drygt 70 000 barnen som transporterades till Sverige återvände efter kriget till sina biologiska föräldrar i Finland och bosatte sig där. Uppskattningsvis 15 000 barn stannade för gott i Sverige där de antingen adopterades eller fick bo kvar hos sina fosterföräldrar.
Men i den uppskattningen ingår inte tusentals krigsbarn som i vuxen ålder beslöt att gräset ändå var grönare och arbetsmöjligheterna större i Sverige. Redan i de första finska studierna som gjordes på 1980-talet framkom det hur rotlösa, bortstötta och kluvna de flesta krigsbarnen kände sig. Många berättade att de hade en evig längtan efter någonting: efter sitt barndomshem, sina biologiska föräldrars kärlek eller längtan tillbaka till fosterföräldrarna i Sverige.
I Sverige har forskningen om barnförflyttningen inte varit särskilt omfattande. Lillemor Langebros djuplodande avhandling Finska krigsbarn (1994), som baserar sig på 65 intervjuer med finländska barn som bosatte sig i Sverige, kan fortfarande betraktas som standardverket inom svensk forskning. Nu när krigsbarn på sin ålders höst intervjuas på nytt (eller i vissa fall för första gången!) får man ett intryck av att många, men absolut inte alla, har gjort upp med sitt förflutna.
Kan man påstå (eller hoppas) att de hittat hem? De biologiska föräldrarna och fosterföräldrarna är döda och det känns kanske lättare att förlåta dem. De flesta krigsbarnen har förstått att föräldrarna, och även majoriteten av fosterföräldrarna, menade väl och trots allt ville sina barns bästa.
Stort motstånd, sedan kappvändning
Till en början var motståndet i Finland mot förflyttning av barn stort. Men när ryssarnas bombningar av civilbefolkningen intensifierades förändrades inställningen både bland föräldrar och politiker ganska snabbt. Därefter uppmuntrade myndigheterna föräldrar att skicka sina förskolebarn till Sverige.
I första hand prioriterade Barnförflyttningskommittén karelska arbetarklassfamiljers barn vars fäder var inkallade eller hade stupat och vars mödrar arbetade. De flesta av intervjupersonerna i Ett hav emellan motsvarar några av dessa kategorier.Under vinterkrigets första veckor registrerades 15 000 svenska familjer som var beredda att frivilligt ta emot finska krigsbarn. När fortsättningskriget drog igång svarade ännu fler svenskar på appeller om hjälp i dagspressen. Trots välviljan räckte antalet fosterhem inte till och därför startades även många barnhem runtom i landet. Många förläggningar var huvudsakligen avsedda för sjuka och undernärda barn efter längre sjukhus- eller sanatorievistelser. En handfull barnhem omhändertog så kallade ¨besvärliga barn¨ som inte kunde eller vägrade anpassa sig.
Gripande anekdoter
I början av vinterkriget evakuerades fyraårige Johannes med sin familj från Ladogasjöns östra strand till en militärförläggning längre västerut där Johannes far var förlagd. När flyglarmet gick sprang Johannes med sin pappa mot skyddsrummet. Hans pappa släppte plötsligt taget, ramlade ner för en trappa och Johannes hamnade i ett snår. När faran var över hittade Johannes sin far med en kula igenom magen och inälvorna utspillda.
¨Det kvittar hur gammal man blir, sådant här minns man¨, berättar Johannes Beckerholm. Familjen flyttade därefter längre in i landet ¨Där var vi inte välkomna. Där visste de inte vad vi var för människor som bodde där på andra sidan Ladoga.¨
Johannes mor blev mer eller mindre tvungen att skicka Johannes till Sverige. Han hamnade i ett fosterhem i Västerbotten utan rinnande vatten. De barnlösa, medelålders och sjukliga fosterföräldrarna var lågutbildade och förväntade sig att Johannes skulle ta hand om dem. När kriget var slut valde Johannes ändå att stanna hos fosterföräldrarna, men pliktskyldigheten och fattigdomen ledde till att han själv aldrig fick en ordentlig utbildning.
Lojalitetskonflikter
Lojalitetskonflikten är en mycket viktig faktor i många berättelser. Men skuldkänslor är också vanliga och många barn undrade; varför skickade mamma bort mig? Hade jag varit dum och olydig? Det var inte ovanligt att krigsbarn blev utnyttjade som arbetskraft och inte behandlades lika som fosterföräldrarnas egna barn. Det förekom även att barn utsattes för kroppsaga, men psykisk misshandel var mycket vanligare.
I skolan kallades de ofta för finnunge eller finndjävel och även om de ganska snabbt lärde sig tala svenska, halkade de vanligtvis efter när det gällde grammatik. När barnen återvände till Finland för att börja skolan, hade de flesta glömt sitt modersmål. Flera berättelser gör det klart att många lärare inte brydde sig det minsta om de återvändande barnens välmående och behandlade dem som bortskämda ungar som borde ha stannat kvar i Sverige. Inte att undra på att många barn kände sig otillräckliga och började ifrågasätta sin identitet: är jag svensk eller finne?
Parallell till ryska kidnappningar
Som tur inkluderar boken också tillräckligt många berättelser om barn som fick det bra och upplevde att fosterföräldrarna gav dem äkta kärlek, mer än vad deras biologiska föräldrar någonsin gav dem när de återvände till Finland. Somliga fick det väldigt bra och flera krigsbarn beskriver hur tacksamma de är.
Man kan påstå att nästan alla barn fick bättre kost i Sverige än vad de var vana vid i Finland och det hjälpte dem att överleva kriget. Under och några år efter kriget var förhållandena i Finland mycket torftiga och utan Sveriges hjälp skulle tusentals barn utan vidare ha svultit ihjäl.
Berättelserna i Ett hav emellan varierar naturligtvis från individ till individ och Ingrid Sjökvist har redigerat mycket skickligt. Eftersom boken troligtvis (huvudsakligen) är avsedd för en svensk publik, tror jag att bakgrundsinformationen i inledningskapitlet, är för kort.
Detta är inte en bok man sträckläser. Praktiskt taget varje kapitel (och somliga är inte mer än en halvsida) är ett mini-drama. Här finns många historier som berör mig personligen djupt och jag, som utlandsfinne, har inte svårt att leva mig in i hur det kändes för krigsbarnen.
Naturligtvis kan vi dra en viss lärdom av de finländska krigsbarnens minnen. Flyktingbarn som ofta illegalt anländer utan föräldrar (men inte nödvändigtvis är föräldralösa) till Västeuropa upplever säkert känslor som överensstämmer med de finska krigsbarnens.
Men det är ryssarna. som idag kidnappar och olagligt adopterar ukrainska barn som kan lära sig mest av dessa ofta skakande berättelser. De kommer utan tvekan att se konsekvenserna av sina krigsförbrytelser inom ett decennium.
Albert Ehrnrooth
