Adelaïde Ehrnrooth (1826-1905) var, som hon själv påstod, ¨en kvinnosakens Sven Duva¨ och fast besluten att inte släppa någon ¨djävul över bron¨.

Adelaïde är i Finland fortfarande ganska okänd, trots att hon var en kvinnosakspionjär och ganska framgångsrik skribent. Hon gjorde banbrytande insatser för kvinnors jämställdhet och hennes polemiska skriverier i Helsingfors Dagblad borde nog betraktas som starten för den finska kvinnorörelsen.

Hon kallades hånfullt för ‘gammalpiga’ ( eftersom hon förblev ogift) och ‘emanciperad blåstrumpa’, men det berörde denna stridslystna dam knappast.

Visst, hon kunde var fördomsfull och ibland även elak. Hon var bitande kvick och framförallt i hennes reseskildringar, som innehåller många välobserverade vignetter, lyser humorn igenom.

Adelaïde, eller Adèle som familjen kallade henne, verkade bl.a. för kvinnors ekonomiska oberoende, rätt till universitetsutbildning, ogifta mödrars rättigheter, kvinnlig rösträtt och var med om att bilda det viktiga Kvinnosaksförbundet Unionen.Kvinnoföreningar spelade en väsentlig roll under missväxtåren (1867-’69) och var också bevis för att kvinnor var mer än kapabla – faktiskt mer kapabla än myndigheterna – att organisera hjälpinsatser.

Adelaïdes författarnamn var A-ï-a och 1895 gav hon under den pseudonymen ut Höstskörd som innehåller reseminnen och novelletter.

I en av reseberättelserna följer vi med Adelaïde och hennes resekamrat på en Nordkapsfärd. Det finns en möjlighet att vandra upp på kapets högsta, spektakulära spets. Adelaïde iaktar en engelsman som hurtigt vandrar längs en nyligen huggen stig som leder upp till toppen:

“Jag fann för godt att följa exemplet af denna engelsman som, hunnen till foten af Rhigi, skref i sin dagbok; jag försökte klättringen, men den blef för mycket besvärlig — alltså skickade jag dit min dräng som sade mig att utsigten var syperb”.

Jag, som ej hade någon dräng gjorde så godt jag kunde — skickade opp min reskamrat.
Våra bergsvandrare dröjde timtal på färden och återvände trötta, nersmutsade och badande i svett, ty solen stekte på dem hela tiden; men de voro förtjusta och ångrade ingalunda sin möda. — Nej, de voro så uppspelta — champagnen hade väl hjelpt dertill — att de ännu tillbragte en eller par timmar med fiskande vid Nordcaps klippa.”