Albert Ehrnrooth | | Journalist

Britterna älskar Sibelius

Bild Helander Yles bildtjänstBild: Helander Yles bildtjänst

Sibelius är otroligt populär i England. Det har alltid fascinerat mig, ända sedan jag flyttade till England på 80-talet. Under 90-talet var det dirigenter som Sir Colin Davis och Simon Rattle som var hans viktigaste förespråkare, men i år har varje sig själv respekterande brittisk orkester haft Sibbe på sin repertoar.

Sibelius har blivit en så självklar del av det brittiska musiklivet att man kan påstå att britterna har adopterat honom. Ja, de har vuxit upp med honom. Ibland utan att veta det. Hans musik har integrerats i otaliga radio och TV-program. När BBC visade de första levande bilderna från Mount Everest ackompanjerades filmen av sjunde symfonin.

TV-programmet 'The Sky at Night' använder sedan 1957 Pelléas och Mélissandes orkestersvit som signaturmusik. Under månlandningens direktsändning 1969 spelade BBC ett tag Sibbes femte symfoni som bakgrundsmusik. Många britter förknippar uppenbarligen Sibbes musik med rymden och starka naturkrafter.

Bild: Yle/Bertil Blom Bild: Yle/Bertil Blom

Sibbe goes to London

Medan jag sammanställde radiodokumentären 'England, sibelianernas förlovade land', började jag inse att Janne själv också blev väldigt förtjust i Britannien. Han skriver under första resan att England är “trevligt och aristokratiskt” och London blev en av hans favoritstäder.

Sibelius besökte Berlin ett 30-tal gånger men i jämförelse med London tedde sig Berlin “som Tavastehus i förhållande till Helsingfors”. Fast han var mindre imponerad av rumstemperaturerna i engelska hem: “ Förfärligt kallt. Ur alla munnar står dimman starkt.”

Sibelius hann med fem besök till England (till Skottland kom han aldrig) mellan 1905 och 1921, och han hade gärna återvänt. Varje konsertturné var en framgång, trots att han ibland dirigerade ganska svårspelade verk som den tredje och fjärde symfonin. Med nerverna var det lite si och så, händerna kunde darra om han inte fick sig en styrketår, men han var faktikst för det mesta en mycket skicklig tolkare av sina egna kompositioner.

Det fantastiska är att han fick så många goda vänner trots att han inte lärde sig engelska. Det verkar som om den brittiska kultureliten på den tiden kunde göra sig förstådd på tyska och/eller franska (idag skulle jag inte våga påstå det).

Bild: LehtikuvaBild: Lehtikuva

Sir Wood, Sir Bantock och Rosa Newmarch

Tre musikpersonligheter var väsentliga för att etablera Sibelius rykte i Storbritannien. Kapellmästaren Sir Henry Wood (1869-1944) grundade den årliga musikfestivalen med promenadkonserter (som idag kallas för BBC Proms). När han 1901 dirigerade orkestersviten Kristian II var det första gången ett verk av Sibelius spelades i Storbritannien. Under årens lopp presenterade Sir Henry i promssammanhang 13 brittiska premiärer av Sibelius verk.

Sir Granville Bantock (1868- 1946) var själv tonsättare och kapellmästare, men idag värderas främst hans insatser för den nya musiken. Det var Sir Granville som första gången inbjöd Sibelius till England och han stod värd för de flesta besöken. Han blev tillsammans med Wood Sibelius främste förkämpe i Storbritannien.

Bantock etablerade Birmingham som ett musikcentrum och var en av eldsjälarna bakom grundandet av City of Birmingham Symphony Orchestra som senare åstadkom många fina Sibeliustolkningar under ledning av chefsdirigenterna Simon Rattle och Sakari Oramo.

Rosa Newmarch (1857-1940) var nio äldre än Sibelius (i motsats till Wood och Bantock som var yngre) och det är en väsentlig detalj för att förstå hennes roll som uppasserska, sträng föreståndarinna, turistguide och beundrare. Newmarch talade flytande ryska och tjeckiska, men konverserade och korresponderade på franska med Sibelius. De blev genuint goda vänner.

Newmarch skrev redan 1906 ett slags pamflett och gav landet runt föreläsningar om Sibelius. Hon skrev även hågkomster om vänskapen ( A Short Story of a Long Friendship, 1939) som varade livet ut. Newmarch “vallade” (som Erik Tawaststjerna skriver) Sibelius i England men de gjorde också turistiska utflykter till bl.a. Stratford-upon-Avon och Oxford, som Sibban blev speciellt charmerad av.

Hon träffade också Sibelius i Finland ett antal gånger och Janne visade henne runt i Helsingfors, Viborg och Imatra. Hon skrev att tonsättaren lidelsefullt försökte höra orgelpunkter i den vilda forsen. Nej, någon sexuell spänning uppstod det nog inte mellan dessa två, men däremot verkar det som att Sibbe blev ganska förtjust i en pianist han träffade i London.

Bild: Illustration: Lasse Rantanen / Sibelius Society of FinlandBild: Illustration: Lasse Rantanen / Sibelius Society of Finland

True romance?

Under Sibelius sista besök i London blev det “ett virrvarr av fester, middagar och luncher”. En kväll satt han med kritikern Edwin Evans på en restaurang som frekventerades av musiker och artister. Evans introducerade Sibelius för den unga och begåvade pianisten Harriet Cohen som satt vid ett grannbord med några vänner. Hon påstod att hon kände en speciell affinitet för hans musik, men Janne trodde nog först att hon bara försökte smickra honom. Efter middagen visade Harriet vad hon gick för. Hon satte sig nämligen vid pianot och spelade Sibbes tondikt En saga ur minnet!!

Vem skulle nu inte bli imponerad av en sådan dam, som dessutom såg väldigt bra ut? Sibelius förklarade att hon påminde om hans mor “i synnerhet då ni har håret lagt på det där sättet “ (med en mittbena). Konversationen fick möjligtvis en lite flirtig karaktär och de träffades ännu några gånger efteråt i London.

Vad de talade om eller sysslade med har förblivit osagt. Harriets minst sagt charmerande sätt irriterade Newmarch som varnade Sibbe för henne. Blev Rosa svartsjuk på Harriet ? Harriet skrev till Sibelius att de borde träffas nästa gång han var i Paris (oolala!).

Cohen blev en ivrig främjare av Sibelius pianomusik och hon försökte också övertala mästaren att skriva ett verk för henne. Tio år efter det första mötet sökte Harriet faktiskt upp Sibelius i Finland, tillsammans med sin partner, den engelska tonsättaren och sibelianen Arnold Bax.

Programledare och manusförfattare: Albert Ehrnrooth Ljudbild: Lindyanne

www.albertehrnrooth.com

Back to top